Ett helt uppslag

i Svenska Dagbladet. Litteraturvetaren Emma Strindmar-Norström påpekar några saker som andra har missat. Välformulerat!

”Just vevandet i det egna jaget framstår som ett motiv i sig. Allting kretsar kring jagens känsloväxlingar och vardagsbetraktelser varvade med större existentiella frågor. Anonymiteten gör att de olika jagen och deras berättelser efter en stund flyter ihop till en slags inre monolog om att växa upp under 00-talet. Reflektionerna handlar om kroppslighet, sex och kärlek, världspolitik och den egna hemstaden, samtiden, föräldrarna och dagboksskrivandet: 'När jag var barn. När jag var barn trodde jag aldrig jag skulle skriva kletiga personliga dagboksinlägg vid 25 års ålder som publicerades på nätet.'
...
Det är oftast välskrivet och roligt, som när 'smacky' klipper in glättiga läsarfrågor från en känd blogg och skriver sina egna ironiska svar: 'Det ser så fantastiskt ut att ta sig igenom vardagen med ett glas rosé. Men hur fasen lyckas du? Blir du inte bakis? – jo jag blir svinbakis och känner mig som christer pettersson reinkarnerad. är mer en 2,8:a på kammaren-typ…'.
...
Med den postmoderna synen på den anonyma texten och de många referenserna, från Göran Hägglund till Blondinbella, framstår Skunkboken som en slags generationsroman som hålls ihop av en genomarbetad fragmentarisk stil och humoristisk, ibland cynisk, träffsäkerhet.”